Varför misslyckas Arsenal med att få ut det mesta av Gyökeres?

När Arsenal värvade Viktor Gyökeres var förväntningarna höga. Den svenske anfallaren kom med ett rykte som en fysisk, explosiv målmaskin efter starka säsonger i både Championship och portugisiska ligan. Många såg honom som den typ av tydlig nia som Arsenal länge saknat. Ändå har hans tid i London hittills väckt fler frågor än svar.

Problemet verkar inte ligga i kvalitet eller arbetsmoral. Snarare handlar det om hur Gyökeres används – och om Arsenal verkligen är byggt för att få ut det bästa av hans spelstil.

Sånt här diskuteras även i större sammanhang – exempelvis när experter analyserar lag och spelare inför turneringar och tittar på faktorer som Odds fotbolls vm 2026, där system och roll ofta väger lika tungt som individuell kvalitet.

En anfallare för ett mer direkt spel

Gyökeres är som mest effektiv i lag som spelar rakt och aggressivt. Han är skicklig på att attackera ytor bakom backlinjen, använda sin fysik i dueller och avsluta snabbt när chansen uppstår. I Sporting var han ofta den naturliga slutstationen i anfallen. Arsenal under Mikel Arteta spelar däremot ett mer kontrollerat och positionsbaserat spel. 

Bollinnehav, tålamod och struktur prioriteras, vilket ofta innebär att anfallaren får en mer tillbakadragen roll. I stället för att konstant hota i straffområdet förväntas forwards delta i uppbyggnaden och skapa ytor för yttrar och offensiva mittfältare. För Gyökeres innebär detta ett tydligt avsteg från det han är bäst på.

En roll som inte passar instinkterna

I Arsenal förväntas den centrala anfallaren ofta fungera som länkspelare. Det har fungerat relativt väl med spelare som Gabriel Jesus, som trivs med att droppa ner och kombinera. Gyökeres är en annan typ av spelare.

När han tvingas bort från boxen tappar Arsenal mycket av hans främsta styrkor: kraft, löpningar i djupled och närvaro framför mål. Resultatet blir att han kan se anonym ut i matcher, trots att han följer instruktionerna och arbetar hårt. Det skapar en bild av ineffektivitet – trots att problemet snarare är strukturellt än individuellt.

Brist på tidiga bollar och tempo

Arsenals chansskapande bygger ofta på breda uppspel, överbelastningar på kanterna och sena inspel snarare än snabba genomskärare. För en anfallare som Gyökeres, som vill attackera tidigt och med fart, blir det begränsande.

I hans tidigare klubbar kom bollarna snabbare. Försvarare tvingades vända, fatta snabba beslut och han fick fler en-mot-en-lägen. I Arsenal stannar spelet ofta upp, vilket ger motståndarna tid att organisera sig.

Presspelet fungerar – samspelet gör det inte

Det ska dock sägas att Gyökeres inte faller igenom helt. Hans presspel och defensiva arbete håller hög nivå och passar väl in i Artetas kravbild. Han bidrar i återerövringar och löper mycket utan boll.

Men offensivt saknas fortfarande kemin. Tajmingen med yttrarna sitter inte alltid, och samarbetet med mittfältet har varit ojämnt. Arsenals offensiva mönster är väl inövade, och det tar tid för nya spelare att hitta rätt i dem.

Förtroende och rytm

Anfallare är beroende av självförtroende. När chanserna är få och varje avslut granskas hårt blir pressen större. Gyökeres har inte fått den kontinuitet som krävs för att spela sig in i form, samtidigt som konkurrensen om platserna är hård.

I klubbar där han varit självklart förstaval har han kunnat spela med större frihet. I Arsenal är marginalerna mindre – och det påverkar beslutsfattandet i avgörande ögonblick.

Taktiskt dilemma eller tidsfråga?

Den stora frågan är om Arsenal är villiga att anpassa sitt spel för att få ut mer av Gyökeres, eller om han i stället förväntas anpassa sig fullt ut till systemet. Arteta har tidigare visat att han kan förändra roller över tid, men det kräver tålamod.

Med små justeringar – fler tidiga passningar, tydligare boxroll och högre tempo i omställningar – skulle Gyökeres kunna bli betydligt mer effektiv.

Slutsats

Arsenals svårigheter att maximera Viktor Gyökeres handlar inte om brist på kvalitet, utan om taktisk passform. Han är en anfallare med tydliga styrkor, men dessa aktiveras inte fullt ut i Arsenals nuvarande spelmodell.

Om klubben väljer att justera sitt anfallsspel kan Gyökeres fortfarande bli en nyckelspelare. Om inte, riskerar han att fastna i en roll som aldrig riktigt passar honom – trots all potential som finns där.